En ny syn på fattigdom och inkomströrlighet
Publicerad februari 21, 2026
Publicerad februari 21, 2026

Georgios Sideras, doktorand i teknik och samhälle vid Ratio och SoeTech vid Lunds universitet, belyser hur diskussioner om ojämlikhet ofta fokuserar på rikedom snarare än fattigdom.
En ny rapport från ESO ger en djupare förståelse för inkomströrlighet och tar upp frågan om huruvida människor kan förbättra sina ekonomiska förhållanden. Sideras påpekar att det är en viktig aspekt i debatten om den svenska drömmen.
Oxfams årliga rapporter, som presenteras under World Economic Forum i Davos, tenderar att prioritera rikedom över fattigdom, vilket kritiseras av Sideras. Han säger:
”Det säger något om levnadsstandard här och nu – men väldigt lite om vilka som blir kvar i botten år efter år.”
ESO-rapporten, författad av Andreas Bergh, Åsa Hansson och Joakim Wernberg, ifrågasätter traditionella mått på inkomstskillnader och undersöker istället individernas rörlighet över tid. Detta ger insikt i om människor faktiskt kan förflytta sig uppåt i inkomstskalan.
Genom att dela in befolkningen i olika inkomstdeciler kan forskarna analysera förändringar i inkomst över femårsperioder. Sideras konstaterar att fler idag lyckas förbättra sin ekonomiska situation jämfört med 1991, även om förbättringar avstannade efter finanskrisen.
Han påpekar att även om kortsiktig fattigdom är ett problem, så är det viktigare att identifiera de som fastnar i fattigdom.
”De flesta som någon gång varit heltidsstudenter har förmodligen kvalificerat in i Oxfams definition av fattigdom.”
Rörlighetsmåttet ger en mer nyanserad bild av inkomstfördelning, vilket är betydelsefullt för att förstå utvecklingen av både de låg- och höginkomsttagare. Bergh och hans medförfattare visar att inkomstpersistensen i toppen är relativt konstant.
Rörligheten, både uppåt och nedåt, är avgörande för ett fritt samhälle. Sideras säger:
”Det är just detta som är friheten i en fri ekonomi.”
För att främja den svenska drömmen är det viktigt att människor har möjlighet att röra sig i inkomstfördelningen. Välfärdsstaten bör stödja dem som misslyckas utan att cementera nuvarande skillnader.
Det är av stor vikt att reformera välfärden med dessa insikter i åtanke för att säkerställa att både rika och fattiga kan utmana sina ekonomiska förutsättningar.